På kartan såg det ut som en enkel uppgift, en vandring på nånstans mellan fem och sex kilometer, från Iliminaq till kanten av Diskobuktens mäktiga glaciär.
Verkligheten blev något annat, en kraftprövande vandring i stiglös terräng, över berg, genom sumpig tundra och oändligt många vattendrag att passera. Detta i sällskap med Grönlands vanligaste invånare, flugor och knott.
Lägg också till att den torra och klara luften på Grönland gör det svårt att bedöma avstånd rätt.
Glaciären såg ut att ligga närmare än den gjorde. Flera gånger trodde vi att vi nästan var framme, men vid bergskrönet såg vi att det verkade vara lika långt kvar som innan.
Den allra sista etappen fick vi dock den motsatta effekten. Vi trodde vi hade långt kvar och diskuterade om vi skulle vända eller inte. Vi beslutade oss för att gå till nästa berg, ungefär 400 meter, och där låg glaciären helt plötsligt framför oss.
Det var värt besväret att ge sig ut på detta farofyllda äventyr, utan karta eller kompass, bara en suddig kant av is på ena hållet och doften och ibland ljudet från havet på vänstra sidan.
Att komma så nära, vi stod faktiskt på glaciären, var en överväldigande känsla. Glaciären såg mäktig ut redan avstånd, men tornade upp sig än mer framför oss. En naturkraft som till och med får Grönlands uråldriga och stryktåliga bergsmassiv att knaka. Vi stod med fötterna på inlandsisen.
Kommentarer
Skicka en kommentar