Vandringen tillbaka till Claushavn blev svår och till och med farlig då det framåt eftermiddagen vällde in tjock dimma från havet. Det gjorde varje steg osäkert.
Som tur var kunde vi navigera oss fram med hjälp av ljudet från havet på vår högra sida. Men det blev en lång marsch i dimma, över sanka myrar och vattendrag.
Stämningen blev kuslig när vi på en ås framför oss fick se en rad träkors. När vi kom närmare blev de fler och rader av gravhögar visade sig. Vi hade kommit fram till en gammal kristen begravningsplats på tundran.
De gamla träkors som fortfarande stod upp vajade spöklikt i brisen från havet och gjorde vårt besök påträngande och främmande, men samtidigt spännande.
Vem gravarna tillhör eller hur gamla de är berättade inte korsen.
Gissningsvis var de äldsta gravarna och korsen kanske 100-150 år gamla. Vems gravar det var vet vi inte. För oss får gravplatsen vi hittade på tundran bli ett mysterium.
Men gravplatsfynden vi gjorde i dimman blev fler. När vi efter ytterligare en stunds vandring söderut, i samma tjocka dimma, vilade ut vid några stenhögar på en bergstopp såg vi att högarna var byggda av människor.
Där upptäckte vi både ben och skallar efter människor. Vi hade hittat en av innuiternas gamla gravplatser.
Vår vandring från Diskobuktens glaciär blev märkligare än vi någonsin räknat med.
Kommentarer
Skicka en kommentar