När vi lämnade skotska kusten och gav oss ut på Nordsjön med kompassen inställd mot norr, insåg jag att vår resa började på allvar. Att vi nu skulle följa de farliga sjövägar vikingarna tagit för 1000 år sedan.
Mytomspunna, gömda i dimma. Sagolikt vackra Färöarna dyker upp vid horisonten. Först bara som en aning, men strax tornar öarnas väldiga klippor upp sig framför oss.
Nordens minsta land, dansk-norsk koloni sedan vikingatiden, består av åtta större vulkaniska öar, bildade för miljarder år sedan.
Tvärbranta klippor som våghalsigt störstar ner i det kokande havet.
Men just idag förrädiskt glittande i det disiga solljuset.
Båtens avstånd till öarna är svår att bedöma med ögat.
Men det går att skönja gråsvarta klippväggar, frodigt gröna bergssidor, en slingring väg som leder ner till en dockhusby med kyrka och flera hus.
Vår båt glider tyst förbi, lämnar de svarta atlantklipporna i fred. Här ska vi inte stanna till.
Vi fortsätter vår resa mot Island och ännu längre norrut.
En rysning genom kroppen, inte på grund av den kalla vinden. Vi följer spåren efter de modiga vikingar som för mer än 1000 år sedan drog fram här med sina drakskepp, på jakt efter nytt land.
Kommentarer
Skicka en kommentar